Vart ska jag börja, har så mycket att skriva så många ord att få ur mig.
Orkar inte att se dig ledsen men ändå kan jag inte ta tillbaka mina ord.
Det är för sent att ta tillbaka dom. Den enda anldedningen till att jag gjorde det beslutet jag gjorde var för jag verkligen inte har tid. Jag har inte den tiden du förkännar.
Jag kan inte ge dig det där underbara, det där exta du förkänar.
Det gör ont att tänka på, att skriva. Men det är sanningen. 
Och sanningen svider ibland. I know. Det sista jag ville var att det skulle bli så här.. men nu blev det så.
Men jag har en fråga till dig. Skulle du hellre vilja höra att jag inte har tid när det redan är för sent.
När det har hunnit gått en massa tid som jag vetat att detta inte skulle funkat! Det skulle bara sårat dig mera än det redan har gjort! Höra dig gråta var nog bland det jobbigaste, när jag tänker att det rinner små vatten droppar från dina ögon.. ja tårar, blir jag bara fyld med skuld, ångest, en kännsla att jag har svikigt dig.
Du säger att jag bara dissar. Men jag har inte dissat dig. Jag går ingenstans jag finns alltid här.
Du kan ALLTID ringa/messa om du har jobbigt. Eller om du bara känner för att ha en gnutta kul. Snälla, du måste förstå att detta är lika jobbigt för mig som det är för dig. Förlåt mig. Det var det sista jag ville.